Kristin Nordhøys måleri presenterar en lek med verkligheten och vår upplevelse av den. Ett transparent bildlager, bekant från olika bildbehandlingsprogram, kan ses som en utgångspunkt för det hon arbetar med: element som kopieras, upprepas, förflyttas eller förskjuts. Ofta sätter hon även perceptionen ur spel genom att störa ögats försök att fokusera. I motsats till många andra samtida konstnärer tar Nordhøy dock avstamp i det digitala för att gå mot ett organisktuttryck.

Det strängt geometriska måleriet meddigital förlaga visar sig vid närmare granskning bära spår av liv: linnetygets struktur och färgens handmålade karaktär samtalar med det närmast eteriska i den optiska störning som bilderna ger upphov till. Ränder, rutor eller vågmönster ovanpå varandra ger en moiré-effekt som tycks rörlig och flytande.

Moiré-effekter uppstår i vardagliga sammanhang på olika slags skärmar men inom konsten hänför de sig till op-konsten från 1960-talet och framåt. De kunde kopplas till fenomenologins teser om att världen aldrig kan upplevas oberoende av våra sinnen. Emellertid dras op-konsten med en historia av att förpassas till det ytliga: till pop, till banala trick med seendet – som om seendet i sig själv var en neutral sak.

Nordhøy arbetar i olika skalor: stora målningar fyller hela synfältet på nära håll medan små målningar kan te sig mera som objekt. Samtidigt gör de motstånd mot objektifiering med sin oroligt vibrerande natur. Kanske moiré-effekter är just natur. Moiré går liksom inte att tämja – det finns någonting vilt och irriterande i det – vilket öppnar samband till mera samtida tankeströmningar som Bruno Latours Object-Oriented Ontology eller Donna Haraways ekofeminism där anspråk kontroll och objektivitet ifrågasätts.

Att aktualisera den betydelse perceptionen har för vår upplevelse av världen och sätta just denna perception ur spel är Nordhøys konstnärliga uttryck i en värld som inte längre ser ut som på sextiotalet. Hon kan tyckas gå i op-konstnärernas fotspår, men skenet bedrar. De tolkningar vi gör om målningarna säger någonting om dem, men ännu mera om oss själva och vår tid.

Helena Björk
Kurator